Café Lyckan

Från ett nyss skrivet sms:

 

Det skär i mitt hjärta. Jag ser fram emot den dagen sådana frågor inte längre behöver ställas. Idag skickar jag en tanke och en bön till alla mina syskon i världen som brottas med detta. 

 

 

I måndags åkte jag tåg och hade fönsterplats som vanligt. När tåget stannade i Gävle gick jag för att köpa kaffe. Jag tycker att det är enklare att bära kaffet medan tåget står stilla. När jag kommer tillbaka sitter en person på sätet bredvid mig. Jag knackar personen på axeln och frågar om jag kan få hoppa in till min plats. Personen ställer sig, och ett helt främmande ansikte tittar på mig med ett stort leende, förvånade ögon och säger:

 

"Är det du, Ellen?"

 

Min blick tillbaka är ännu mer förvånad och jag påpekar att jag är inte Ellen. Personen reser sig upp och jag sätter mig ner. När jag vänder mig om mot sättet bredvid mig så är det tomt och en ryggtavla försvinner genom gången. Jag hann inte fråga. 

 

När jag var sjutton år träffade jag en person som berättade att hen kände en person som såg ut som jag, pratade som jag, klädde sig som jag och hade ungefär samma åsikter som jag. Jag tror även att vi lyssnade på samma musik förutom att jag inte lyssnade på Pink Floyd på den tiden, men det ska jag inte svära på.

 

När jag var nitton träffade jag en annan person i ett annat sammanhang som berättade för mig att hen kände en  person som såg ut som jag, pratade som jag, klädde sig som jag och hade ungefär samma åsikter som jag. 

 

I båda fallen fanns ett stort undantag. Hon kommer från Laxå. (Jag antar att hen definierar sig som "hon" eftersom jag gör det, men det kan ju också vara mina fördomar.) När jag flyttade till min nuvarande hemmastad var det dessutom misstänksamt många främlingar som hälsade på mig på stan. Så jag undrar om hon inte bor i närheten. 

 

Ibland dyker bara funderingar upp om min dubbelgångare, ofta i samband med funderingar på hur unika vi är egentligen. Men då jag inte har kontaktuppgifter till någon av dem två som berättat om henne så tänker jag inte räkna med att vi kommer träffas. Skönt på sätt och vis, för då kan jag fortsätta fundera. 

Eller i alla fall mitt liv är det. Jag tror att största orsaken till att jag har fastnat för tv-serien Glee (utöver att den ifrågasätter många normer och att karaktärerna har stora drömmar) är just för att så tycker jag att mitt liv känns. Bland det bästa som finns att plocka fram en låt som passar in i min nuvarande situation eller känsla. 

 

När jag blev av med min förra lägenhet så var det "Bostadsansökan" med Laleh. När det tar slut med en partner eller vän är det "Symphonie" med Silbermond. På årsdagen för min pappas död är det "Tystnaden" med Gråfötterna. Dagen efter jag har druckit (mer eller mindre mycket) alkohol så är det "Spriten och livsglädjen" med Svensk Pop. 

 

På sistone har det varit mycket "Like A Virgin med Madonna" och "Bad Romance" med Lady Gaga eller covern på samma låt med Jay Smith. När jag sätter det på pränt så ser det inte så bra ut inser jag, men det känns faktiskt bra. Om inte annat så är det bra låtar att dansa till. 

 

Medan jag skrivit det här inlägget har det slumpats fram så att jag först fick "Bad Romance" med Jay Smith, sedan Glee-covern på "Don't Stop Believin' " och efter det "Some Die Young" med Laleh. Hmm.

Idag är det en plugga-hemifrån-dag vilket gör att jag passar på att baka! Jag tycker att det är en ganska skön paus att sätta en dag, plugga medan den jäser, baka ut, plugga lite till medan den jäser igen och sen in i ugnen, köra gärnet med plugget och slutligen få en bulle/brödbit/annat som belöning. Just idag blev det pizzabullar, vilket det var länge sen jag gjorde så jag får se hur de blir.

Ikväll har jag umgåtts med en grupp fantastiska människor som jag lärde känna förra sommaren. Det finns en stor sannolikhet att vi fortfarande är kvar i lära-känna-stadiet och ännu inte har haft "riktiga" konflikter, men jag blir så glad varje gång jag träffar dem. 

 

Det diskuterades en del ikväll om att våga, och dessa människor har verkligen gjort mig modigare. Vi har tränat mycket på civilkurage, framförallt en metodmodell som heter KAOS, och även om jag egentligen inte har fått tillämpa det i min vardag ännu så har det stärkt mig som människa. Jag har blivit mindre konflikträdd och vågar säga ifrån, vare sig det handlar om problem eller orättvisor i min närhet eller mer distanserade saker.

 

Jag kommer att be en kvällsbön ikväll där jag vill be Gud att alla personer ska få ha personer i sin närhet som stärker dem och gör dem modigare, så att det blir fler människor som vågar stå upp för sig själva och andra.

Det finns många baktankar med gårdagens text Flerdimensionell relationsanalys. Här delar jag med mig av några av dem.

• Jag skulle föredra att ha det upplevda könet och det biologiska könet som två separata axlar, men då det inte går (eller åtminstone är mycket svårt) att rita 4-dimensionella bilder slogs de ihop till en axel. Framförallt skulle jag vilja ha det biologiska könet som en egen axel då väldigt många inbillar sig att det är framförallt där det inte existerar gråzoner.
  
  
• Texten är till för att avdramatisera det faktum att inte alla föredrar att leva i en heterosexuell parrelation. Tanken är att axlarna ska visa att det är en mjuk övergång, och inte ett stort gap mellan "oss" och "dem".
  
  
• Inom matematik är origo (punkten där alla värden är 0) ofta centrum. Kinsey valde att sätta heterosexuell som noll, d.v.s. i origo/centrum. Därför valde jag att även sätta mannen och manligt i origo, i vis mån som en demonstration på att den (vite) heterosexuella mannen är norm i vårt samhälle. På skalan hur många personer som man är kär i så skulle jag säga att 1 är norm i Sverige, vilket dels uppstod eftersom det hade varit löjligt att i sammanhanget ha en skala från -1 till 5 helt plötsligt och dels blev det en liten tvits.

Mängden av alla sexuella preferenser uppfattas ibland som en vit massa med heterosexuella parrelationer, och på den finns en del svarta prickar med homo-, bi- och transsexualitet, queer och polyamori. Detta trots att det finns forskning som visar på att det är mer korrekt att betrakta sexuella preferenser längs axlar i flera olika dimensioner.

 

En av de första i modern tid att göra forskning på detta är Kinsey. Under 40-talet och tidigt 50-tal gjorde han mer än 10 000 anonyma djupintervjuer[1] med personer om deras sexuella fantasier och utövande. Han introducerade en skala som går från 0 till 6 där 0 betyder att en person endast är intresserade, i fantasier och utövande, av personer av det andra könet och 6 betyder att en person endast är intresserade av personer av samma kön. Att ligga på 3 innebär att personen är bisexuell och är lika intresserad av män som av kvinnor. Asexuella personer ligger utanför skalan.

 

Enligt Kinsey så hade 37 % av de tillfrågade männen minst en sexuell erfarenhet med en annan man och 13 % av kvinnorna hade minst en sexuell erfarenhet med en annan kvinna. 

 

Tyvärr har jag inte hittat någon liknande forskning som gjorts sedan dess, och därför lägger jag på egen hand till axlar för att anpassa Kinseys resultat till uppfattningar kring kön och relationer som inte var norm i USA på 40- och 50-talet.

 

I sin forskning har Kinsey valt att se personer som antingen män eller kvinnor, som om människor vore binära. Expertpanelen ser att för att inkludera transsexuella, queer och androgyna personer skulle en till skala krävas. Eftersom Kinsey använder en skala från 0 till 6 kan vi också göra det. En person som tillhör 0 känner sig som en man och är fysiskt en man, medan 6 är en person som känner sig som en kvinna och fysiskt är en kvinna. Här har vi bakat ihop det fysiska och det upplevda könet, men det skulle givetvis gå att ha det som två olika axlar.  

 

Då har jag varit tre veckor ute på landet på olika håll i landet, och i förrgårkväll kom jag tillbaka hem till staden. Så vad gör jag min första fredagkväll i staden efter att ha sett fler kottar än människor i snart en månad? Jo, jag har middagsmöte, gör yoga, städar och diskar. Dessutom ska jag lägga mig tidigt för att jag ska plugga imorgon till min tentamen som är på onsdag. Jag känner mig så mycket som en Fröken Duktig att jag nog skulle spy om det inte vore för att min tenta iallafall är en omtenta. 

 

När jag diskar brukar jag lyssna på Queen, idag inget undantag, och den första låten som iTunes slumpade fram var Somebody to Love. Då diska är bland de tråkigaste sysselsättningar jag vet började jag osökt att fundera på att vara kär. Inga originella funderingar, mest av allt kretsade det kring den uråldriga frågan

 

För det kan ju vara så att man egentligen inte vill vara ensam, eller att den andra personen är passande men gnistan finns inte där och kommer troligen aldrig finnas där. Det kan också vara så att man tänker så för att förneka för sig själv att man är kär, för let's face it, det är fruktansvärt otäckt att vara kär. Personligen avskyr jag att känna det beroendet av en annan människa. Att det existerar en person där jag, på riktigt, bryr om vad hen säger, tycker och känner och framförallt vad hen säger, tycker och känner om MIG. 

 

Sen blir kära personer ofta så otroligt mesiga. Jag har en kompis som har haft partner i några månader, och medan hen var singel kunde vi ha långa, intensiva argumentationer. Ibland blev det lite högljutt, men jag tyckte oftast att det var väldigt kul. Jag gillar att ha kompisar som har andra åsikter än mig (undantag för rasister och nazister). Nu har hen slutat argumentera. Hen nickar och ler och håller med. Tänk om jag blir sådan när jag slutar vara singel? 

 

(Ja, jag är så kaxig att jag räknar med att inte vara singel resten av mitt liv.)

 

Fast att vara kär kan ju också vara mysigt, till exempel att få krama om någon och berätta om vad man gjort idag eller någon fundering man har. Men du har jag kommit tillbaka till början också: Är kärleken inbillad för att den är passande? 

Jag är i fjällen med några kompisar och åker längdskidor. Idag har det varit rejält moddigt, och därmed lite kämpigt att skjuta ifrån med benen. I en uppförsbacke släppte greppet på den främre delen av skidan så att den for iväg och särade rejält på mina ben och, framförallt, vinklade ut mina höfter i en vinkel som jag inte visste att mina höfter klarade av. Ett stort knak hördes i vänster ljumske också.

 

Visserligen haltade jag när vi kom tillbaka till stugan, men efter lite stretch-yoga så verkar den må fint igen. Det kanske är lite tillämpbart på livet också? Ibland tänjer vi oss längre än vad vi trodde och även om det först känns lite obehagligt så upptäcker vi sen att det gick ju bra.

 

Jag tar alltid julledigt från Internet, men det finns ju så smarta saker som tidsinställda inlägg! God jul till er allihop. Hoppas ni får kärlek i en högtid som är till för att fira livets under.

För er som har Facebook, läs gärna det här:

 

http://www.facebook.com/vitjul 

Nu har jag äntligen skickat in min hemtenta så nu har jag jullov! Det har gott lite trögt, för jag åkte till mitt föräldrahem redan igår och här finns en sexmånadersvalp. Försök att skriva om orättvisor i vården när en liten sötnos krafsar lite på din fot och vill bli klappad. Lille valpen ser ut ungefär ut som hunden nedan. 

 

Ibland blir jag bara så glad! En pedagog har tagit fram en dockteater om julberättelsen både enligt bibeln och koranen, och tidningen väljer dessutom att sätta rubriken "Koranen får plats i julkrubban". Jag tror på en inkluderande Gud, och när hen syns så tydligt i människors gärningar skuttar mitt hjärta.

 

Läs artikeln:

http://www.barometern.se/nyheter/torsas/koranen-far-plats-i-julkrubban(2217327).gm

Dricker apelsinjuice ur vinglas, läser litteratur om genus och bilanvändande samtidigt som jag lyssnar på musik ifrån tv-serien Glee. När en riktigt bra danslåt kommer så pausar jag läsandet och rockar loss en stund.

 

Livet hade kunnat vara sämre. Mycket sämre. 

Det är nog lättare att observera folk på bussen nuförtiden eftersom alla stirrar ner på sina (smarta) telefoner. Däremot är det svårare att veta varför de gör de ansiktsuttryck som de gör.