"...och störst av dem är kärleken."
Egentligen vill jag inte skriva. Jag vill hålla den här känslan inom mig för det känns bra, så genuint bra. Jag vill hålla den inom mig, som ett barn man inte vill ska växa upp. Samtidigt känns den lika överväldigande som en vulkan (för flygtrafiken) och måste välla ut.
°
Jag är nykär. Men inte som jag brukar vara nykär, utan såsom det beskrivs, såsom jag har fått det beskrivet, men tidigare varit bitter för att inte ha känt. Världen är vackrare, färgerna klarare, regndroppar som föll från himmelen tidigare idag glittrade. Vartenda ord han säger och skriver får mig att le, när jag ser hans leende bubblar en otrolig värme upp inom mig.
°
Är det det här alla har pratat om men jag aldrig riktigt förstått? Det här med nykär brukar vara någonting jag vill springa igenom för att det känns som att gå på en lina, och jag är väldigt medveten om mitt dålig balanssinne. Nu vill jag bara stanna kvar och njuta, låta den här känslan fortsätta fylla mig. Fortsätta träffa honom, tillhöra honom, känna honom, vara med honom...
°
Ja, jag vet, jag är jätte löjlig. Men för första gången i mitt liv trivs jag riktigt bra med det.
Ägd
En vanlig konversation i kollektivet...
.
S: Du är dum!
Jag: Du kan vara dum!
S: Det var vad din mamma sa. Och det var jag.
.
S garvar hånfullt. Jag står och... vet inte vad jag ska säga.
