Café Lyckan

I måndags åkte jag tåg och hade fönsterplats som vanligt. När tåget stannade i Gävle gick jag för att köpa kaffe. Jag tycker att det är enklare att bära kaffet medan tåget står stilla. När jag kommer tillbaka sitter en person på sätet bredvid mig. Jag knackar personen på axeln och frågar om jag kan få hoppa in till min plats. Personen ställer sig, och ett helt främmande ansikte tittar på mig med ett stort leende, förvånade ögon och säger:

 

"Är det du, Ellen?"

 

Min blick tillbaka är ännu mer förvånad och jag påpekar att jag är inte Ellen. Personen reser sig upp och jag sätter mig ner. När jag vänder mig om mot sättet bredvid mig så är det tomt och en ryggtavla försvinner genom gången. Jag hann inte fråga. 

 

När jag var sjutton år träffade jag en person som berättade att hen kände en person som såg ut som jag, pratade som jag, klädde sig som jag och hade ungefär samma åsikter som jag. Jag tror även att vi lyssnade på samma musik förutom att jag inte lyssnade på Pink Floyd på den tiden, men det ska jag inte svära på.

 

När jag var nitton träffade jag en annan person i ett annat sammanhang som berättade för mig att hen kände en  person som såg ut som jag, pratade som jag, klädde sig som jag och hade ungefär samma åsikter som jag. 

 

I båda fallen fanns ett stort undantag. Hon kommer från Laxå. (Jag antar att hen definierar sig som "hon" eftersom jag gör det, men det kan ju också vara mina fördomar.) När jag flyttade till min nuvarande hemmastad var det dessutom misstänksamt många främlingar som hälsade på mig på stan. Så jag undrar om hon inte bor i närheten. 

 

Ibland dyker bara funderingar upp om min dubbelgångare, ofta i samband med funderingar på hur unika vi är egentligen. Men då jag inte har kontaktuppgifter till någon av dem två som berättat om henne så tänker jag inte räkna med att vi kommer träffas. Skönt på sätt och vis, för då kan jag fortsätta fundera.