Café Lyckan

Feminism är en tvåfrontskamp i min värld. Ibland när feminism diskuteras så tycker jag att de två kamperna ställs mot varandra, som om de skulle motarbeta varandra. För mig är det som att säga att det inte går att jobba mot fattigdom och för miljövänligare bilåkande. Såklart att det går, det kräver bara mer arbete.

 

Denna tvåfrontskamp bygger dels på att kvinnligt kopplas ihop med hemmet, vårdande, skönhet och naturen medan manligt kopplas till jobb, rationell, funktion och civilisation och dels att manligt är (generellt sett) normen eller det som anses bättre.

 

Själva tvåfrontskampen blir inte då mer avancerad än att ena kampen är att kvinnor även ska få ha stereotypiskt manliga attribut utan att känna sig förminskade och den andra är att män ska få ha stereotypiskt kvinnliga attribut  utan att känna sig förminskade.

 

Ofta läggs dessutom väldigt mycket mer fokus på att kvinnor ska få ha stereotypiskt manliga attribut, att kvinnor ska få jobba mer, att kvinnor inte ska behöva vara föräldralediga osv. Den positiva orsaken till det är att kvinnor ofta underordnas männen och därför läggs fokus på dem. Den negativa orsaken till det är att män anses vara norm, och därför ska kvinnor rätta sig efter normen. På sistone har jag börjat känna mer och mer att det är den negativa orsaken som är dominerande.

 

Men jag tänker att om vi ger stereotypiskt kvinnliga attribut en mer positiv ton så skulle (troligen/förhoppningsvis) det bli enklare för män att erkänna eller ta på sig stereotypiskt kvinnliga attribut. Då skulle män hjälpa till mer i hemmet och med barnpassning, varpå kvinnor skulle kunna jobba mer. 

 

(Jag vet om att denna text är ganska heteronormativ, vilket det tyvärr lät det blir i diskussioner som handlar både om feminism och hemmet. Jag ber om ursäkt för detta.)