Café Lyckan

Problemet är att det bråket låg så mycket närmare hjärtat, för oss båda, vilket gjorde det så mycket svårare att ta upp telefonen. Dessutom hade jag raderat alla nummer. Men idag på jobbet letade jag rätt på hemnumret, och på väg hem från jobbet valde jag att gå ifrån Korsvägen för att få en tjugominuterspromenad på mig att ringa.

.

Det var äldsta dottern som svarade. Rösten lät mycket mognare än vad jag mindes och det slog mig att på de året och fyra månaderna som vi inte träffats kan hon mycket väl ha kommit i puberteten, och i höstas borde hon ha börjat gå på högstadiet. Jag vågade inte ens presentera mig utan frågade bara om hennes mamma var hemma. Det var hon som tur var.

.

Så hörde jag hur personen jag äntligen vågat ringa tar luren. När jag säger att det är jag så utbrister hon:

.

"Åh Anna! Hur är det?"

.

Då brast det. Mitt utanför Skandinavium börjar tårarna spruta och jag snyftar högljutt och klämmer fram att det är bra, jätte bra.

.

"Men om det är bra varför gråter du?"

.

"För att jag har saknat er. Jag har saknat er jätte mycket."

.

"Vi har verkligen saknat dig också."

.

Samtalet var lite stapplande i början, och vi pratade inte om det som skiljde oss åt. Det var ändå så dumt. Det som var viktigt var att jag fortfarande kände igen henne, och kunde prata med henne och kunde känna att hon finns där för mig.

.

Hon är fortfarande min älskade storasyster.