Förlåtelse
Förra sommaren blev jag osams med en kompis. Väldigt jätte osams. Så osams att vi inte har pratat sen dess. Vi har till och med varit på samma plats och umgåtts med samma människor utan att säga ett ord till varandra.
.
För en kvart sen ringde jag honom. Vi började med formalian (hej, hur mår du, vad gör du nuförtiden) och sen frågade han varför jag ringde. Jag hade förberett vad jag skulle säga, hur jag skulle säga det, och hann bara säga att jag började tänka på honom för ett tag sen och att jag tyckte att det var synd att det blev som det blev, sen avbröt han mig med orden:
.
"Ja, det var jätte synd. Det var bara en dum grej som växte sig onödigt stor. Det är helt och hållet mitt fel, jag ber så hemskt mycket om ursäkt."
.
Under ungefär de två första månaderna vi var osams gick jag och väntade på att han skulle säga förlåt. Eller jag har nog egentligen aldrig slutat vänta på det. Det var egentligen bara ett förlåt jag ville höra, att han skulle förstå att han hade sårat mig. Nu var det över på några minuter, bara jag tog upp telefon och hörde av mig.
.
Vi fortsatte prata om livet, bestämde att han ska komma och hälsa på mig i Göteborg. Sen så var vi tvungna att sluta för han satt på pendeltåget.
.
Det kändes jätte bra. Veckans höjdpunkt, rent utav.
Kommentarer
Trackback
